Dagens Nyheter – 19 november 1867, sida 3

ning; och vi blefvo således allena; Efter en stund knäföll han bredvid mig; fattade min iskalla hand; lutade sitt hufvud mot denna och gömde båda mellan vecken af min vida klädning. Detta hans beteende pinade mig; och ehuru jag var till ytterlighet matt och svag försökte jag frigöra min hand; men han qvarhöll den och hviskade: — Lit mig omsluta den ännu en stund: .: Haf tålamod; haf medlidande! När han efter förloppet af några sekunder åter långsamt reste sig upp; hade uttrycket i hans ansigte mycket förändrats; han såg ut som hade han genomlefvat många år af sorger och lidanden sedan jag såg honom sist. Med läppar; hvilka tycktes nyss vara huggna i marmor, ty de voro hvita och stela som sådana, sade han: — Ni kan nu vara lugn och nöjd; Isabella! Striden är öfverstånden. Jag förmår icke längre bekämpa er; ty jag kan ej se er lida: För all del visa nu att ni åter kan bli frisk, glad och lycklig, att icke mia grymhet förorsakat er ett ständigt lidande, och jag svär — nej; jag svär ej, emedan ni icke kan sätta tro till mina eder, då jag, genom att handla så som jag nu gör; bryter allt hvad jag förut svurit — men jag lofvar heligt att om ni; när ni återvunnit era krafter, fortfarande väsrar mig er hand; skall jag afetå derifrån; Ol le icke; tacka mig icke; jag kan ej uthärda det..: måhända sedan någongång, då äfven jag blir starkare och bättre till mode; men nu .:: Han vände sig or; synbarligen ur stånd att fullborda meningen; stapplade mot dörren, stannade der ett ögonblick; likasom ville han vänta