Dagens Nyheter – 19 november 1867, sida 2

ligen påstå att ni misskänt mig; och det icke litet: Min passion är visserligen ej så lugn och fri från all sjelfviskhet; aom ni föreställer er kärleken vara; utan den är lik min natur; lik mig sjelf; och vilddjuren; som ni behagat sätta högre än mig, uttrycka icke sin ömhet för hvarandra i samma veka ton; som de kuttrande dufvorna. — Kanske. — Lär mig huru jag skall kunna behaga er; hvilka medel jag skall begagna för att vinna ert hjerta. Ingif mig hopp; säg att ni en dag; om också aflägsen; skall skänka mig er ömhet; O, Isabella; säg mig blott detta, och så stort är mitt förtroende till er; att jag genast skall öppna dessa dörrar och försätta er i frihet. — Äfven fastän jag icke ger er detta löfte; så lyssna ändock till den ädlare instinkt; som nu tyckes tala till er; och frigif mig! — Omöjligt! Jag kan ej afstå från er och i och med detsamma från min lefnads lycka; ty tanken att den sällhet; jag hoppats; skall tillfalla en annan; en rival, är mig outhärdlig: Jag vill vänta huru länge som helst; men ni måste utsätta någon tid :.: — Nå väl då; min dödsdag; hvad säger ni derom? — Detta kallar jag envishet, och jag kan icke föreställa mig annat än att det är mera tycke för en annan än motvilja för mig som förmår er att behandla mig så som ni gör. Ack, Isabella! var klok; lyssna till mina böner och följ icke en narraktig nyck, som är er ovärdig: Besinna att den kärlek; som bjudes er; efter all mensklig beräkning kommer att