Dagens Nyheter – 18 november 1867, sida 3

TIS ——— ANNA förhoppning, som i början af herr Merediths förklaring väckts i min själ; åter försvann: Såsom han i början sagt och jag nu fullkomligt klart insåg; skulle det hafva varit lättare att frånrycka en hungrig tiger dess rof än att afvända honom ifrån det beslut han en gång fattat. Mitt mod sjönk nu; då jag fann hur litet min bekännelse, prestmannens invändningar och det deraf förorsakade uppskofvet inverkat på min förföljare. Min motvilja för honom upplågade ännu mera än hittills; och jag brast ut i en etröm af tårar, hvilka det ej stod i min magt att tillbakahålla:; XLI. Under en stund fick jag fritt öfverlemna mig åt mina upprörda känslor; jag gret ostörd; till dess plötsligen en djup stämma; som darrade af rörelse, hviskade i mitt öra: — Skona mig, Isabella! Förlåt min häftighet. Jag kan icke uthärda att se er sörja. Ol! att det vore min rättighet att glädja och omhulda er; Jag skulle ingenting högre önska än att jag; vore det ock blott för en enda timme; kunde göra er lycklig! — Det kan ni visst. Sannerligen jag förstår icke hvarföre ni tvekar att uppfylla era egna önskningar då det står i er makt: — Hvad skall jag göra? Säg blott hvad! — Jo; ni skall frigifva mig; upphöra med en förföljelse; som, äfven om den lyckas efter beräkning, endast kommer att åsamka er sorgs skam och förtviflan; ty ännu en gång säger jag er att liksom jag icke ämnar gifta mig med