Dagens Nyheter – 18 november 1867, sida 2

— Då man besinnar till hvem ni talar; kan det icke förnekas att edra ord äro djerfva: — Jag säger sanningen: Hvad skulle jag väl då hafva att befara? Det skulle måhända hafva varit förståndigare att genast; då ni förde mig hit och förnyade ert för mig motbjudande anbud; hvilket jag så många gånger afslagit; oförbehållsamt säga er sanningen; ! men såsom alla andra af mitt kön; ryggade jag tillbaka för denna bekännelse; i det jag hoppades undkomma edra förföljelser; utan att förråda min hemlighet; och slutligen när jag blifvit drifven till förtviflan — — Nåväl; hvad då? sade herr Meredith bittert, då jag afbröt mitt tal: När ni slutligen gått in på att blifva min maka; hvad ämnade ni sedan göra? Huru vill er heder förena ert giftermål med mig och er kärlek till en ännan? — Huru kunde er egen heder tillåta er att; fastän ni kände sanningen, söka vinna min hand! — På samma skäl som edra; förmodar jag — omständigheternas tvång. Jag har svurit att ni skall blifva min maka, och jag skall hålla denna ed; om också det kostade mig lifvet: — Omöjligt; ni skämtar säkerligen! Hur mycket ni än må förakta mina känslor och min lycka, kan; vågar ni ej längre framhärda uti er misstro till sanningen af mina ord! — Hvarför icke? Ni har sjelf bifallit detta giftermål: — Nej, icke för att rädda mitt lif! — Huru? och likväl skall ni inom en timma stå för altaret! I detta kritiska ögonblick afbröts samtalet