Dagens Nyheter – 18 november 1867, sida 2

det i golfvet — hurudant öde skulle jag väl nu; då jag lärt mig älska; älska er så som mannen endast en gång i sitt lif älskar, när för mig himmel och afgrund betyda intet mot er kärlek, tillskynda den man; som bestulit mig på mitt life lycka? Det torde måhända vara bäst; att ni ej söker gissa hvad hans lott blefve; er kind är nu hvit; men om ni gjorde det; skulle den blifva ännu hvitare: — Jag tror det ickes Hur grym hämd ni än skulle vilja taga för den oförrätt ni inbillar er hafva lidit; kan den knappast nå ifrågavarande person, hvilken ni ej kan finna; och som; för er okänd; ej har den ringaste aning om ert hat; eller att haz är någons rival. — Hvad! är detta ett nytt bedrägeri? Kan det vara möjligt; att ni; som jag ifrån första stunden jag såg er; så högaktat och älskat; gifvit er kärlek åt en man; som ej sökt den; att ni bortkastat denna skatt; som jag så ödmjukt och enträget sökt vinna; åt en lumpen äfventyrare; som; omedveten om sin lycka; ej ens gjort sig den mödan att försäkra sig om han var af er älskad? — Er fråga är en förolämpning! — Bevisa det — säg hans namn! — Aldrig; ni har ingen rättighet att fordra det; Då ni mot min vilja fört mig hit; hållit mig fången; tills ni lyckats aftvinga mig löftet att blifva er maka och emottaga er hand; hvilken jag aldrig velat emottaga; har ni ick enågon rättighet att fråga mig angående det förflutna; ingen orsak att af mig fordra räkenskap för hvad jag företagit under denna fria och lyckliga tid; hvarifrån ni bortryckt mig; och som n på allt. upptänkligt sätt för mig förbittrat.