Dagens Nyheter – 16 november 1867, sida 2

Borde jag nu uttala sanningen? Han skulle öfverhopa mig med förebråelser; jag förtjenade och kunde derföre bära dem. Men han skulle också förkasta mig och återgifva mig friheten: Svartsjuk om sin heder, såsom sådana män som han alltid äro, skulle han känna sig förolämpad vid tanken på att fria till en qvinna; som älskade en annan. På detta sätt skulle jag på ett hederligt sätt återvinna min frihet och undvika det uppträde, jag nu mer än någonsin fruktade. Hvad som ännu mera bidrog att styrka mig uti detta plötsligt fattade beslut; var; att jag i detta ögonblick kände en brännande kyss tryckas på min hand och hörde en röst framhviska: — Min egen! — min egen! Denna kyss kom hela min kropp att skälfva; blodet färgade mitt ansigte högrödt, och; ryckande undan min hand; sade jag; i det vreden ökade mitt mod, med en stämma; som nästan förskräckte mig sjelf: — Nej! aldrig — aldrig! — Isabella! — Förlåt mig; att jag så länge undanhållit er sanningen, men sådana ord äro hårda att uttala; och Gud är mitt vittne; hur allvarligt jag hoppats att på ett eller annat sätt blifva förskonad ifrån att upplefva denna fruktansvärda dag — att; innan det var för zent; någon barmhertig hand skulle utsträckas — något underverk ske; hvarigenom ert hjerta skulle bevekas; och jag återvinna friheten. En mörk skugga förmörkade herr Merediths panna; då han; hastigt uppspringande; sökte genomskåda mina anletsdrag, under det jag passioneradt fortfor: