ästa krafter i alla dess partier och att man för let helas skull ofta måste sätta sig sjelf i andra ummet. Dessa skäl framställde jag, under det ndast några minuter varande samtalet, med största oglighet, äfvensom att såväl operan Afrikanskans recett utvisade att de dagar både fru Michaöli och ru Stenhammar samfäldt deri uppträdt gifvit de bästa resultaten, som att fru Stenhammars återgifvande af Adalgisas rolli Norma, endast några dagar förut, förskaffat teatern ett välvilligt erkännande för en särdeles god representation. Härvid aflägsnade sig fru Stenbammar skyndsamt, utan vidare, och blef jag först vid den samma dag på aftonen mig tillställda afskedsansökningens genomläsande till min ytterliga förvåning underkunnig om att jag skulle gjort mig skyldig till ett förolämpande behandlingssätto och med tillmälen bemött en artist, för hvilken jag, både för dess värde som sådan och för dess personlighet, egde den största högaktning och till hvilken jag fortfarande trodde mig stå i ett vänskapligt förhållande. Desto emärtsammare är det mig nu att förklara det mina af feu Stenhämmar anförda yttränden: att operan Afrikanskan gått illa., att det varit bättre om fru Stenhammar icke spelat Afrikanskan, att fru Stenhammar förorsakat teatern förluster. med flera aldrig varit af mig fällda, hvarken vid detta tillfälle eller annars. Jag upprepar det ännu en gång att det är med motvilja och endast till följd af fru Stenhammars offentliga uppträdande i denna fråga, som jag nedlägger denna protest mot hennes uppfattning och återgifvande af vårt samtal. Stockbolm den 15 november 1867. Erik af Edholm. Det är sannerligen öfverraskande att erfara, att, fru Stenhammar tagit afsked från en väl lönad anställning, uppoffrat vissheten alt om 3 år vara berättigad till bfstidspension samt öfverlemnat sig och gin familj åt en osäker framtids öden — allt af missförstånd och efter ett samtal, dexunder hon skulle fått höra artigheter, men icke förolämpningar. Allmänheten skall utan tvifvel få höra vidare om deuna sak.