Dagens Nyheter – 16 november 1867, sida 1

Denna ovanliga mildhet gjorde på mig ett häftigt intryck. Då ban fattade min darrande hand, var det red möda han lyckades beherrska sin rörelse. Jag kunde icke älska honom; Alla mitt bjertas pulsar slogo för en; som jag aldrig mera skulle få återse, men huru mycket ömkade jag ej i detta ögonblick herr Meredith! Min egen erfarenbbt och hjertats aldrig svikande instinkt sade mig genast; att han verkligen älskade mig: Denna kärlek var måhända sjelfvisk men i alla fall sann; passionerad och uppspringande ur djupet af hans våldsamma natur. För första gången kände jsg för bonom medömkan; nästan ömhet och bäfvade tillbaka för den smärta; jag stod i begrepp att tillfoga bonom; det bedrägeri; hvartill han tvang mig och som jag i detta ögonblick nästan förbannade. Mitt ansigte måtte hafva förrådt denna ovanliga känsla; ty herr Meredith kastade sig på knä för mig, under det jag med ena banden stödde mig mot goffan. — Förlåt mig, Isabella, utropade han; och skänk mig er kärlek; och jag svär vid allt som är oe8s begge heligt, att jag, sedan en gång den akt försiggått, hvsrigenom vi blifver min maka, sksll lemna er och uppgifva alla anspråk på ert sällskap, tills ert eget hjerta, med tiden blidkradt, uttalar de ord, som från bannlysning och förkastelse återkalia mig till kärlek och välsignelse. j Nedlatande sitt hufvud öfver reia hand; som han krempaktigt omfattat, tycktes han afvakta mitt svar. Jag kunde ej tala. Os; hvad denna föränändrado sinnesstämning gjorde mig svag! Huru