Dagens Nyheter – 15 november 1867, sida 3

— Jag gör det; men hör ni också mig, Isabella! Jag hade hoppats att allt detta var förbi; att ensamhet och eftertertanka åtminstone gjort så mycket, att de öfvertygat er om; att jag fulländar hvad jag en gång påbörjat, och att det är ett lika fraktlöst försök att locka mig ifrån min föresats; som att undanrycka den hungriga tigern hans rof. Isabella, jag är ingen religiös man; och bar; liksom flertalet af den samhällsklass jag tillbör; svurit tusende eder och dervid tagit en million helgon till vittne på hvad inom en månad blifvit förglömdt och brutet. Men nu har jag i himlen en ed; så fruktansvärd och högtidlig, att jag, äfven om det gällde att rädda mig sjelf eller er — som är mig dyrbarare än allt — ej kan deraf återtaga så mycket som ett jota; och denna ed förbinder mig att gifta mig med er. Jag kan dö; men härvidlag kan jag icke gifva efter. — Då är allt hopp ute; jag skall ej mera tala derom: — Det är också det förnultigaste ni kan göra; det är dårskap att spjerna mot hvad som är oundvikligt: Vågen piskes till skum mot klippans fot; som likväl står orubblig: — Mycket sannt och derför — hvad vill ni jag skall sjunga? Lutande mig ned öfver notpaketet; utvalde jag; utan att invänta något svar på min fram:, kastade fråga, en svår och briljant bravuraria; under skydd af hvars rika koloraturer jag sökte undvika allt vidare samtal. Sålunda förgick en hel vecka; tills slutligen de fruktade orden voro uttalade och jag; efter. att ännu en gång hafva vädjat till hans heder och bättre känslor; ännu en gång hafva för