Dagens Nyheter – 15 november 1867, sida 2

han endast misstänker verkliga förhållandet; hafva vi iagenting att befara. — Hvar såg ni honom? frågade jag med hårdt sammanknäppta händer: — Vid Westmill; der diligensen bytte om hästar: Jag befann mig på gården och väntade på att få min häst förspänd; när han kom; och han öfveröste mig då med en sådan störtsjö af frågor; att jag för er skull var ganska belåten att få springa upp i min vagn och lemna platsen åt honom: Hade saken gällt endast mig; och jag träffat honom annorstädes; skulle han dyrt hafva fått betala sin oförskämdhet; men jag kunde ej tillåta; att ert namn skulle passera ur mun och i mun på sådana sluskar som denne och hans gelikar; Jag fördrog derför allt med så stort lugn jag kunde oeh tröstade mig sjelf med den bittra räkenskap, hvartill jag en dag skall kalla honom. Vid dessa ord krusades min läpp ofrivilligt af ett föraktligt leende; hvilket jag icke en gång sökte tillbakahålla; då jag sade: — Och derpå tog ni till flykten; Slusken dref gentlemannen från fältet: Han frammumlade en ed; hvilken jag ej låtsade om utan fortfor: — I fordna dagar; då man efter parternas framgång eller nederlag bedömde en saks rättvisa; hvad tror ni utslaget i denna skulle hafva blifvit? — Jag bekymrar mig icke derom: TI krig liksom i kärlek är hvarje list tillåten. — Det är en farlig grundsats; Tro mig; ni gör bäst uti att uppgifva den och genast försätta mig i frihet. — Aldrig!