Dagens Nyheter – 13 november 1867, sida 2

ni behöfver; sade min ledsagerska och tände ljusen på toalettbordet: Om ni ringer; skall jag infinna mig. Rummet är ju till er belåtenhet? — Ja, men det är mycket varmt härinne; kan ni ej öppna ett fönster? utropade jag, för ett ögonblick glömmande min belägenhet; men återkallades genast till verkligheten genom tjenarinnans besyanerliga leende och sade: Ah; jag glömde att ni ej kan det, af fruktan att jag skulle rymma; Då jag blef ensam; drog jag undan fönstergardinerna och försökte se någonting derute. Men ehuru natten var ljus och stjernklar; fanns det ingen måne; och det var svårt att urskilja föremålen i trädgården; der liksom uti huset en fullkomlig stillhet rådde: Då jag stod der; en öfvergifven fånge, öfver. lemnad åt sin fiendes barmhertighet; huru många och bittra tankar uppstego ej i min själ! Bland dem voro säkerligen få sergligare än de som sysselsatte sig med den stackars Marys ångest och förtviflan;. der hon satt och förgäfves afvaktade min återkomst: Den älskade; ömma Mary; hvad led hon ej nu för min skull! Till all lycka var John förmodligen hemma och sökte, så godt han kunde; trösta henne. Men jag visste att ingenting skulle kunna lugna henne öfver den inträffade olycka; hvilken honm skulle anse omöjligen kunnat hända; om hon åtföljt mig: Ifrån Moery flögo mina tankar till Ellerslie; till Falke och Betty — den dyra Betty; ifrån hvilken jag under så lång tid ej hört någon: ting; men hvars bild nu framstod för mina ögon klarare än hans; hvilken jag så högt älskadel