Dagens Nyheter – 12 november 1867, sida 2

— Kärlek! I trots af mitt fattade beslut att ej förråda någonting af hvad som försiggick inom mig; kände jag mina läppar krusas af ett föraktfullt hånleende, som uppretade denne usling, i hvars våld jag fallit; och kom hans öga att gnistra och hans röst att darra, då han sade: — Ja, Isabella, kärlek! En sådan kärlek; som ej vill veta af några nejs, som — jag sade er det för någon tid sedan — skall fullfölja sin väg, äfven om död och undergång väntade vid banans slut. Ifrån det ögonblicket; då jag fick veta er flykt och de afskyvärda rykten; man om er utspridt, har jag aldrig förunnat mig någon hvila; aldrig ätit eller druckit mera; än hvad som behöfts för att uppehålla lifvet; ty jag visste, att jag kunde lita på min fasta jernvilja — att det mellan himmel och jord ej gafs någon så undangömd plats; att min kärlek ej skulle kunna uppspåra er der — en sådan kärlek eller galenskap; Isabella, som gör män till uslingar; i det den drifver dem att begå handlingar; hvarför hela verlden skulle fasa. — Såsom till exempel denna! — Såsom denna! Det vore att jemföra kattens: lek med tigerns raseri! Ack, Isabella; förskjut mig icke! En gång; jag medgifver det; var jag er ovärdig, då var det min egennytta och ej min kärlek, som friade till er. Jag sökte arftagerskan till de Aylmerska rikedomarne och godsen och ej qvianan; men nu är det förändradt. Jag älskar er; er sjelf, Isabella Neville, högre än allt annat på jorden; mera än mitt eget lif och min egen själ, och ehuru jag såsom patriarken tjenat för er, vill jag lik