Dagens Nyheter – 12 november 1867, sida 2

låta reparera det här stället. Men låtom oss stiga ur. Jag har alltid föredragit den här ingången; ty dea är så tyst. På några med slingerväxter öfverdragna marmortrappsteg, hvarpå det var svårt att inbilla sig att sedan syndafloden en fot trampat; genom en glasdörr; hvars fönster voro ogenomskinliga iföljd af det tjocka smutslagret på rutorna; inträdde vi i ett mörkt rum; hvilket såg ut; som om det under många år varit obebodt. Sedan min ledsagerska der stannat några ögonblick liksom för att lyssna; förde hon mig genom en stor och vacker vestibul till ett rum i andra ändan af huset; hvarefter hon; med en hastig och till hälften obegriplig förklaring att hon skulle uppsöka sin syster, lemnade rummet; Med en häftig ansträngning — ty jag insåg nu så klart; som om jag kunnat se hvad som tilldrog sig utom väggarne; att en fara hotade mig — samlade jag allt mitt mod att möta den och försvara mig sjelf: Jag visste att jag var fångad i en snara; att jag genom bristande försigtighet och eftertanka befann mig uti mina fienders våld; men jag hade lyckligtvis nog själsstyrka att ej falla uti förtvifian; och derföre var jag, då min ledsagerska återvände och bad mig följa sig till ett angränsande rum; åtminstone till det yttre lugn. Då jag lydde hennes uppmaning, fann jag — såsom jag väntat — icke hennes syster utan — herr Meredith. — Ab; Isabella; sade han; kommande mig tillmötes med utsträckta hävder, min vackra rymmerska, så har jag då återfunnit er! Nej; ni får ej blifva ond öfver mitt lilla spratt. I kärlek är, som ni vet; hvarje krigslist ursäktad,