Dagens Nyheter – 12 november 1867, sida 2

Ehuru jag ej lyckats öfvervinna den motvilja jag kände för min följeslagerska, så samtyckte jag likväl, då jag önskade, ju förr desto heldre, vinna säkerhet; om jag skulle blifva anställd. Ja; liksom bedårad; ännu hörande ljudet af denna röst; om hvars identitet jag var fullkomligt öfvertygad; ehuru mitt förnuft borde vägra att sätta tro till hvad som föreföll så osannolikt; i trots af denna varnande instinkt, som hittills aldrig bedragit eller missledt mig; följde jag en främmande person och uppsteg i en mörk vagn, förspänd med tvenne eldiga hästar; hvilka i samma ögonblick dörren slogs igen rusade framåt, Afståndet föreföll mig längre än jag hade väntat. Vi färdades så hastigt genom för mig fullkomligt obekanta omgifningar; att jag, fastän vagnsfönstren voro öppna, ej kunde fästa något i minnet. Min följeslagerska sökte ej på minsta vis afleda min uppmärksamhet ifrån vägen eller den omgifvande trakten; Slutligen stannade vi framför en liten trädgårdsport; som genast öppnades. Vagnen rullade in genom densamma; och: vi befunno oss inom den förfallna trädgårdsmuren, hvilkens tillstånd tycktes tillkännagifva att platsen varit länge och fullkomligt öfvergifven. — Det ser just icke trefligt ut här, men min syster har helt nyligen köpt detta hus, — anmärkte min ledsagerska; då hon såg min förvånade blick, och sedan hon flyttade hit; har hennes heisa varit så vacklande, att hon ej fått tillfälle att rusta upp litet omkring sig. Medan hon vistas på kontinenten; kommer jag att öfvertaga vården af hennes egendom och skall då