Dagens Nyheter – 11 november 1867, sida 2

stackars eysters läkare önskade tala vid mig. Jag hoppas att ban ej störd: er? — Nej, visst icke, svarsde jag och såg mig oroligt omkring, men jag tyckte — jag inbillade mig, att jag igenkände rösten af en bekant person: i — Verkligen! Jag trodde; att ni ej kände någon i London; men ni har förmodligen träffat doktor Lester på landet? — Nej, jag känner ingen med det namnet; men rösten — mitt öra bedrager sig sällan och — var god öfverse med min något besynnerliga begäran — jag skulle gerna vilja träffa dess egare. — Med största nöje; ifall ban ej aflägsnat sig, hvilket jag likväl befarar, ty jag sade honom, att jag för närvarande ej hade tid att tala med honom: Men jag skall i alla fall Efter att bafva ringt; frågade hon utan minsta förlägenhet: — Ar doktor Lester ännu qvar? — Nej, han gick just på ögonblicket, svarade tjenaren, men jag tror att jag kan hinna upp honom; om ni vill honom något: Damen vände sig frågande till mig; och nästan lugnad af betjentens sätt och ord; som bekräftade hans matmoders yttrande; svarade jags då jag blygdes öfver att längre frambärda i mina misstankar, som raåhända saknade all anledning, trots min inre oro: — Åh nej! det var förmodligen ett misstag. (Forts.)