Dagens Nyheter – 11 november 1867, sida 1

ligger åt New Road till. Men vi skola nog hitta fram genom att fråga oss för: — Vill ni då följa med mig? Har ni tid dertill? — Naturligtvis; tror ni väl att jag skulle släppa ut er ensam? — Nej, då ni icke kan undvika det: Men om vägen är så lång, är ni säker på; att ni orkar gå den en så varm eftermiddag som denna? — Ja bevars; Fastän det är ett godt stycke; så är det ju icke till verldens ända. Men ni som sitter instängd här hela dagen utan att inandas en enda gång i veckan den friska luften — ni tål säkert mindre än jag vid denna promenad. Jag känner på mig; att detta bref kommer att skilja oss åt, och hur det då skall gå med mig — derpå vågar jag ej tänkal Tårarne skymde Marys klara; vänliga ögon, och hon fortfor: — Jag skall sakna er lika mycket som jag förut längtade efter mitt hem! — Jag vill hoppas ni icke gör det; det skulle mycket öka skiljsmessans bitterhet — ty hvar skulle jag väl finna en sådan vän som ni — om jag, vore det också endast en timma; föroreakat er sorg. — Åb, ni får icke tänka derpå; När jag vet att ni bar det bra, är nöjd, glad och lycklig; så skall jag snart finna mig; men jag har aldrig haft någon syster, och ni har mot mig varit så snäll och vänlig, stt det förefaller mig; icke som om jag känt er endast några dagar; utan hela mitt lif, och jag känner att jag älskar er, som om ni vore min egen syster: Men så en faldig jag är, fortfor hon; aftorkande sina tårar