4 Och som äfven derföre af -rädda och okunniga menniskor fått namn af adödsureto: Väggsmedsrna frambringa, enligt entomologernas påstående, deita ljud för att kalla på hvarandra inbördes och uppmana hvarandra att förena sig: De skola åstadkomma det pickande ljudet medelst sina käkar, med hvilka de stöta imot panelningarna, söm tjena dem till bostad: Om man antager denua förklaring, återstår det i alla fall att förklara huru det västan osynliga hufvudet på en så liten insekt är i stånd att frambringa ett ljud, gom hörs fråa den ena ändan af ett stort rum till den andra och som ofta upprepas sina femton timmar å rad med några få uppehåll. Hvilken styrka skulle icke denna lilla insekt ega för att kunna uthärda en dylik ansträngning! Naturforskaren De Geer berättar, att han under hösten 1809, på en resa, som hag hade företagit i Bretagne för att semla insekter, en afton anlände till ect landikus, som tillhörde en vän, hvilken bkändeleevis för tillfället hade rest till Paris: Då De Geer tillsade drängen, som uader egarens bortovaro hade uppsigt öfver huset, att han önskade taga in der i huset, svarade denne i hemsk ton; att han under herrns frånvaro ej kusde upplåta något anvat rus än dödsktammaren, oco att den resande finge skylla sig sjelf i fall det bände honom något ondt. De Geer, som var alldeles uthuagrad och visste att det på en half mils omkrets ej fanns någon annan boning, svarade, att han perna toge ia den nämnda kammaren; bara man skaffade honom litet qvällsvard och en bäddad säng. — Ja, en säng står der svarade drängen, och ingen har legat i den sedan han låg der, så framt ban inte ligger der ännu. — Hvad menar ni? -— Jo, ser ni, saken är den, att eu officer, som deltog i kriget mot ebouanerne, der blef upptäckt och dödad af dessa. Efier officerns död delade bönderna det lilla ban hade, och af dessa saker tillföll hans klocka rain raorbror, som helt glad bar denna hem till sig i den omnämda kammaren och satte sig att undersöka den vackra guidpjes, som kade blifvit hans tillhörighet. Olyckligtvis dröjde det inte länge förr än han märkte att klockan var sönder och stod stilla. I trots af detta missöde, tom betydligt minskade värdet af hans byte, lade ban kiockan under sin örongottskudde och somnade. Han vaknade händelsevis under nattens lopp, och ni kan tänka er hans förskräckelse, då han i detsamma hör en klocka picka strax invid hans öra. Han steg upp, tittade efter öfverallt, men kwade ieke upptäcka något. Klockans hemska pickande tystnade för ett ögonblick; men började straxt åsyo. Förgäfves sålde han klockan: den följande morgonen och skänkte den summa ban fick derför till kyrkan för att låte läsa själamessor för den döde officern; dödsuret hördes mer än någonsin i den förtrollade karsrmaren; och morbror ville iate vidare ligga der i rummet, som allt sedan dess stått obebodt. — Nå ja; om ni för det här guldmyntet skaffar mig en god qvällsvard, åtager jag mig att drifva ut den onde ande, som huserar häri huset, svarade De Geer. Drängen korsade sig, som om han bade hört en smädelse mot Gud och serverade den resande med sur min en tarflig aftonmåltid. Sedan han derpå korsat sig flera gånger, införde han bonom i spökrumraet; hvars dörr han hastigt åter stängde. Det var icke svårt för De Geer att inse orsaken till den s. k: klockans pickande och att upptäcka tillhållet för de tvenne väggsmedar, hvilka framkailade detta ljud. Van att fånga alla möjliga slags insekter, grep han snart de båda orostiftarne och inneslöt dem i en bleckdosa. Då han kom tillbaka till Paris, visade han dem för egaren till dödskammaren; men denne skakade på hafvudet och ville knappatt tro honom. Emellertid erfor han, då han kom tillbaka hem, till sin stora glädje, att man numera utan fruktan kunde tillbringa natten i den förtrollade kammaren, sedan en förbire. sande trollkarl utdrifvit spöketo; såsom drängen uttryckte sig. Densamme De Geer påstår att väggsmeden förr låter steka sig vid sakta eld än han visar ett tecken till lif då man fångat honom: (Lunds Weekoblad).