Men hans bitterhet hade snart lagt sig, åtminstone att döma efter hans yttre; och innan någon försökt få samtalet i gång igen, nalkades oss herr de Coutance och sade djupt bugande sig: — Förlåt; om jag hafver gjort er ledsna; Jag ej komma ihåg att tänka för mig. Jag vill en aunan gång bättre vara på min vakt: Och sålunda slutade denna lilia episod ur aftonens historia; men efterlemnade likväl, såsom vanligast är fallet, spår efter sig, då hvar och en af oss kände, att ej sllt var såsom det borde vara; Det tilldragande leendet, som så ofta spelade omkring fransmannens läppar och vann alla mennieskor, med hvilka han kom uti beröring; var för hela aftonen försvannet. Fastän mera tystlåten än vanligt, var han i alla fall lika väslig och frågade mig; så mycket hans fiakänslighet och takt tilläto, angående mina utsigter för framtiden: — Syl Ah ciel! det ni icke få göra, sade han; snarare nedslagen än glad, då jag berättade har jag tillbringat den förflutna veckan. — Jag är synnerligen belåten med att jag fått denna sysselsättning, och hoppas att jag snart dermed skall förtjena nog att uppehålla mig sjelf. — Huru? — Jo; mycket bra; åtminsione så som jag önskar; Jag behöfver ingen lyx. Han. skrattade bittert. — Lyx! hvad menar ni med lyx? — Jag vet ieke; detta ords mening kan mycket uttävjas; allting utom de nödvändiga behofven. — Hal! och ni tror er kunna förskaffa-dem? Jag säger er non; Jag känna denna stora rika