Slutligen sände mig Himlen en tillfällig tröst. Ena sakta knackning hördes på dörren; och på min uppmaning att stiga in inträdde en ung qvinna; som jeg åtskilliga gånger mött i trappan, och som tycktes vara omkring tjugufem är. — Jag ber om förlåtelse; sade hon, för min närgångenhet och dena enhållan jag ämnar till er framföra, men jag befiäner mig för ögonblicket i så stor förlägenhet, ätt jag vågat uppsöka er för att bedja om er hjelp. — Ni behöfver icke göra några ursäkter; om jag kan bjelpa er, skall det vara mig ett nöje. Hvad önskär ni? Ni bor här uti huset; förmodar jag? — Ja, uti rummet inunder detta. Jag arbetar åt ett hus här i London; faen då jag en tid varit sjuk; hafva mina arbetsgifvare tillåtit mig att taga hem mitt arbete och låta min syster bjelpa mig. Hon har under sin matmoders frånvaro bott hos mig; men då frun i går helt otörmodadt hemköm; måste Elisa lemna mig: Jag bar ännu mycket qvar och tänkte — jag ber om förlåtelse för den frihet jag tager mig — att ni måbända, ifell ni ej hade allt för brådtora; skulle vilja — — Mer än gerna; jag har ingenting att göra och skulle vara tacksam; om jag kunde få någon sysselsättning: Vill ni stt jag genast skall hjelpa er? — Ja; om ni vill vara så god; men — hon tvekade ett ögonblick; hvarefter hon med ett nervöst skratt återtog — jag tror ej; att ni är van ätt gå och arbeta. — Nej; men Nvarföre säger ni så? Jåg betviflar icke att jag kan göra hvad ni behöfver: