oo SLÄGTFEJDEN ELLER EN ARFTAGERSKAS SJELE-BIOGRAEL (Forts. från föreg. JF.) För rästan hvarje sorg jag känner är verksamhet — arbete — den enda verklige tröstaren. Bekymret kan för en tid af andra lindrås, men den enda verkliga bjelpen kommer ifrån 083 sjelfva, Och detta är, tror jäg; orsaken hvarföre vi ibland de fattiga fiana så få brustna bjertan — hbypokondrister. De ha ej tid att tänka; ty lefaadsbebofven tvinga dem att rigta alla sina tankar på att förvärfva sitt dagliga bröd; och skördande Guds öfver arbetet utlofvade välsignelse, fiana de deruti sin helsa och själsstyrka. För mycket af allting är skadligt, och för mycket arbete är ej heller fritaget från den allmänna regeln; men af två onda ting är sysslolösheten obestridligen det värsta och mest beklagansvärda: O, huru djupt jag, likt fogeln i buren; instängd i denna stora stad; uten någonting att göra; kände detta. Jag tror icke att jag var sjuk, kroppsligt sjuk; ehuru jag då trodde det — jag var endast nedslagen och uttråkad; i behof af verksamhet. Arbete; äfven det obetydligaste; skulle för mig hafva varit en himmelens välsignelse och välgerning, ty ensligheten och sysslolösheten framkallade i min själ tankar; som flögo till hemmet, Fulke, min moder och Harry Sommerset; till dess rummet; befolkadt med deras bilder och återljudande af deras röster; blef mig nästan ett pinorum.