Dagens Nyheter – 7 november 1867, sida 3

NEvVIfv BA ROMER OR RM SUP MIRA Oc SAID MAR positionen, hvilket det au gäller att hålla fast; Måiie pressen göra detta förslag allmänt bekant, eå kan det väl ej eakuas ca man som bringar det till verkställighet. L. G. Rätteg.och polisnyheier. Stöld af hästar och vagn. Eu åkaredräng, som har plats sig anvisad på åkarestationen vid Mosebacke, anmälde i tisdags afton å Katrin polisvaktkontor, att han kort förut, då han på en stund aflägsnat sig från stationen, vid återkomsten dit funnit hästar och vagn borta. Åtföljd af en poliskonstapel, begaf ban aig ut att söka efter sitt förlorade equipage. Utaf spåren i snön tyckte de sig märka att vagnen passerat Hornsgatan fram, hvarför de i åkdon följde spåren. I slutet af Hornstulisgatan lyckades åkardrängen återfinna både hästar och vagn stående utanför en krog, der den okände körsvennen i allt lugn som bäst plägade sig. Tagen i förhör, uppgaf denne sig vara f. d. åkaredrängen Johan Larsson samt att hans mening ingalunda varit att behålla åkdonet, utan att han blifvit på ett obehagligt sätt förekommen, enär han ämnade återvända med långodset till stationen, sedan han väl fått sluta sin påbörjade måltid. Han blef i stället skjutsad till polisvaktkontoret och sedermera insatt i häkte, såsom saknande bostad och sysselsättning. Vid polisförhöret härom i går uppgaf Larsson att han, som kommit hit vid flyttningstiden för att söka tjenst utan att likväl erhålla någon, förliden tisdag uppehållit sig å Mosebacke torg, då två herrar der infunno sig för att blifva skjutsade till Hornsgatan. Då ingen körsven fanns tillstädes, satte han sig upp på kuskbocken och skjutsade herrarne, för att sålunda enligt eget förmenande tjena både dem och den frånvarande körsvennen. För denna sin tjenstaktighet får Larsson troligen dyrt plikta. Målet remitterades till rådhusrätten. (D. A.) FE dh tv Res. Mordet å mamsell Laurell. I går fortsattes i rådhusrättens 6:te afdeluing rannsakning med Margrete Larsson och guldarbetaren Johan FriMakarne Wahlberg, hvilka äfven voro närvarande, fingo aflägssa sig, sedan protokollet blifvit justeradt, med underrättelse att de ej behöfde infinna sig förr än ny kallelse dem delgafs. Dessförionan tillfrägades hustru Wahlberg af domaren, hvilket år hennes broder Friberg vore född, hvilket hon ej kunde bestämdt uppgifva. Mannen Wahlberg trodde att svågern var född 1821. Dessa frågor gjordes derföre att å Fribergs prestbetyg födelseåret synbarligen var ändradt. Härefter började förhöret med trenne, ej förut i rådhusrätten athörde vittnen, nemligen: enkan Edla Carolina Jonsson, badaremästaren F. 0. Hammarlund och poliskonstapeln A. F. Jonsson. Enkan Jonsson hördes först och berättade under det förhör, som ensamt med henne varade i närmare tre timmar, ungefär följande: Den 28 maj detta år förhyrde vittnet af Friberg ett kök för 3 rdr i månaden. Som köket skulle reparerag, inflyttade hon den 1 september i Fribergs och Larssons geraensamma2 bostad. Hon hade ofta hört att L. och F. grälade med hvarandra, dervid den sednare flere gånger på ett särdeles brutalt sätt visat sitt våldsamma lynne. Bland annat hade han ,örfilatv och botat Larsson med dolken (skafvaren). På tisdagen hade hon hört Larsson säga sig skola gå och helsa på m:ll Laurell. Den dagen hade ej något annat af vigt förefallit, än att hon då först lagt märke till, att den omnämnde skafvaren., gom hon envisades kalla dolk, hade blifvit mycket spetsigare i udden än den var förut. Onsdags morgon afreste Friberg till Drottningholm och erhöll ban af Larsson 1 rdr för att köpa bondbönor. Under Fribergs bortovaro hade Larsson skickat efter Lindström, hvilken dock ej infunnit sig. Klockan straxt efter 8 på aftonen hemkom Friberg, och hade då en mansperso. vid namn Lindeberg varit på besök. Sedan de supit och ätit hade alla 4 satt sig ned att spela kort, pratande och skrattande; Margreta Larsson ensam hade sett tankspridd och orolig ut. Sedan Lindeberg aflägsnat sig hade Larsson börjat bädda, under hvilken sysselsättnivg hon hviskat några ord till Friberg, hvilken nu blifvit alldeles ursinnig, knuffst Larsson ifrån gig i en i närheten stående säng; ryckt af sig sin påbafda nattkappa och tändt eld på den. Deretfter bade han fått tag uti en soffram för att slå sin äldste son, hvilken dock lyckats komma undan; slutligen hade Friberg slegat och svurit halfva natten... Under allt detta hade Margreta Larsson endast yttrat: om nu inte fru Jonsson varit här, så hade du väl mördat mig; men vänta, du blir väl mogen en gång, din svarta d—1. Vittnet tillade vidare, att Friberg på aftonen yttrat: jag kom inte att stanna de två dagarne; jag var så orolig, att jag måste hem.. Torsdags morgon gick Larsson ut och återkom vid middagsSiden, ännu mer sunderlig, häftig och fjeskande. Vid Larssons hemkomat hade vittnet sett henne hafva på sig en hvit kjol, hvilken hon aldrig förut sett henne bära; på sängen hade hon varsnat ett bylte kläder, hvilka Larsson dock snart skyndat sig att bära ut i vedboden, hvarefter hon företagit sig att tvätta åtskilliga klädesplagg och ett par kängor. Vid fyratiden begaf sig Larsson ut, under yttrande att hon skulle setaga upp ved åt en mamsell.. Återkommen kl. 8 berättade hon sig af cmamselln ha erhållit 18 skilling för vediläggningen samt dessutom löfte att få ved. Friberg och Larsson bortgingo derefter genast sför att hemta vedenv, men återkommo efter en god stunds förlopp, utan någon sådan. (Det var då de hemtade silfret). straxt efter deras hemkomst inträdde en hustru Berglund och askrek med andan i balsen: char ni hört, att mamsell Laurell blifvit mördad? Härvid hade Larsson med förskräckt uppsyn slagit i bop händerna och yttrat: Kors i Herrans namn, hvad skulle jag der att göra!s Något derefter hade hon frågat vittnet: atror fru Jonsson att det blir visitation utaf? En stund senare hade polis infunnit sig och tillsagt Larsson att medfölja till mamsell Laurellg bostad, hvilket hon med synbar motvilja gjort. Straxt derefter hemkom Friberg, hvilken varit utvånsen På en stund. Kl. half 12 på natten