Dagens Nyheter – 7 november 1867, sida 2

det? Jag tänkte — jag hoppades att ingen skulle kunna känna igen mig: — Den som ej känt er förut, skulle ej hafva gjort det; men sedan en längre tid tillbaka har jeg varit nära bekant med er. Min bror har litet emellan beskrifvit er för mig: Jag vistades hos honom just då han erbjöd er sin hand; fick af honom sjelf vid bangs hemkomst höra hela berättelsen om edra lidanden; och i ett bref som jag i förrgår fick ifrån horom underrättade han mig om ert hemlighetsfulla försvinnande och de illvilliga rykten edra fiender om er låtit utsprida: — Ni sätter väl icke någon tro till dem? — Nej. Hittills har jag sett; hört och dömt med Walters sinnen, men nu begagnar jag mina egna; och på deras vittnesbörd tror jag om er endast det bästa: — Jag tackar er tusen gånger. — Nej, ni bör ej tacka mig utan tacka snarare Gud, att han i ert ansigte skrifvit ett genmäle mot de låga och oqvinliga känslor, som man påbördat er; och nu tror jag, att jag temligen väl känner till hur det förhåller sig med er flaska: — Nej; nej; det kan ej vara möjligt! — Värman i ert tal öfvertygar mig att jag har rätt, och att mixturen på ett eller annat sätt står i sammanhang med er flykt. En tystrad uppstod: Jag kunde ej svara. Jag snarare kände än såg, att hans djupa, själfulla och milda ögon voro fästade på mitt ansigte; och jag vågade icke säga ett enda ord: (Forts.) ÅN mette E me