Dagens Nyheter – 6 november 1867, sida 3

långt; Låt fröken Neville sjelf afgöra: Säg henne att herr Meredith är här; och vägrar hon då att mottaga oss, så gifver jag er mitt hedersord att vi skola aflägsna oss; eller om ni ej sjelf vill gå till henne; så skicka er hustru — och håll till godo med det här till en ny klädning åt er hustru på herr Merediths bröllop. ooo— Ack; fröken, om ni hade kunnat se Johns ansigte; när herren sade detta! Han slog till hans hand, så att guldmynten rullade öfver golfvet och utbrast med qväfd röst: — Hända hvad som hända vill; skall jag ej längre fördraga er oförskämdhet. Tron I att jeg är en usling, hvars heder och samvete ni med några lumpna guldmynt anser er kunna köpa. Ur vägen; Polly; Jag skall lära er att komma i en hederlig mans hem och tala om mutor och hitta på de gemenaste lögner: Fröken Nevilles fästman kantänka! — Min gode vän; sade den herren; som nyss talat; med orubblig köld; ni tänker ej på för hvilken fara ni utsätter er. Den unga fröken har rymt ifrån sina föräldrars hem; och i deras och sitt eget namn vill herr Meredith; hennes tillkommande make, återse henne. Hon är omyndig; och de som gömma henne undan hennes lagliga beskyddare; få underkasta sig föliderna af sitt beteende. Akta er derföre och låt icke ert häftiga sinne få öfverhand. Vi äro ej aut leka med och — — Har ni slutat? — Nej: — Så sluta då på gatan! Med dessa ord fattade John den lille herrn i kragen och kastade honom hufyudstupa; se: