vända samma väg ni kommit; såvida ni ej vill att jag ekall bjelpa er utför trapporna på ett mindre angenämt sätt: — Skall ni? Det var väl att jag var förberedd derpå och att jag ifrån första stunden visste, bvem jag hade att göra med: — Nå; det var rätt väll Då bör ni ej kunna blifva förvånad öfver hvad som kan häada er: Ut med er derförel Gå din väg; Polly! — Hvad kan den uslingen ha för afsigt? — Ingenting mer och ingenting mindre än hvad jag nyss sade er — kasta er utför trapporna, om ni ej godvilligt aflägsnar er. — Rör mig ieckel Det kan komma att stå er dyrt; q — Jag vet det, och skulle helst önska slippa det, ty mina händer hafva hittills varit rena; och jag ser helst att jag ej behöfver smutsa dem! — Ni är full, karnalje! — Tig, menniska, eller jag glömmer mig sjelf! Blif icke rädd, Polly; inom en minut skola de vara borta, — Jag lemnar icke detta ställe; förrän jag sett fröken Neville! — Gör ni icke? Det få, vi väl se. Med dessa ord fattade John herr Meredith i kragen; då i detsamma den andra herrn lade sig emellan och sade: — Kom Meredith och börja icke något gräl! I missförstån hvarandra. Meredith, jag är öfvertygad om att ni är den siste som vill misskänna den utmärkta omsorg och uppmärksamhet; som blifvit er sköna fästmö bevisad; och ni; Walton; som så ädelmodigt sökt försvara henne, torde vara den förste att känna uppriktig glädje öfver att hon blifver återställd åt sina vänner.