Dagens Nyheter – 5 november 1867, sida 3

finna boet tomt och fåglerne utflugna, sade Mary. — Nej, Mary; det är omöjligt. Ni får ej för min skull öfvergifva ert lugna hem; Jag skall aldrig tillåta det. — Nåväl, jag skall då icke bedja er om tillåtelse dertill: Kom; gif mig din hand; John! Vi skola snart vara i ordning. Men hvart skola vi gå; har du tänkt derpå? — Nej inte ännu: Jag har icke haft tid dertill; men utåt Islingtonvägen finns det många ställen; som kunde passa 089: — Men det får verkligen icke ske, John! Mary, bör hvad js; säger! Jag vet att ni önska tjena mig, och att .; för att beskydda mig mot denne grymme man m.7 glädje vilja göra allt hvad i er förmåga står, men ni få ej göra hvad ni ämna, ty hvart ni än tsga vägen; skall man alltid få reda på er, och jag sålunda beständigt ligga er till last och ändå icke vara säker. Ea lång tystnad följde, ty John insåg att jag hade rätt, och Mary, som mot sia vilja syntes vara öfvertygad härom, kastade på sia man bedjande blickar för att derigenom uppmana hosom att söka vederlägga mina ord. Mesa han sade ingenting. Han var mig för mycket tillgiven at äfven af sin ömhet och tillgifvenhet för mig kuonga bevekas att vika ifråa sanningen; och ehuru han ej kunde fördraga att se mig ännu en gång gå ut i vida verldes, ville han ej bedraga mig eller genom en osanning söka aftålla mig derifrån. Hans tystnad och nedslagna ögon tillkännagåfvo derföre för Mary att ban gillade min