— Iagenting, ingenting; jeg befarar endast att de hafva fått reda på att fröken bor här, och derföre måste vi genast skaffa henne bort. — Hvarför då? — Jo vi måste; men blif ej rädd; fröken Boll. Mary får blifva hur förargad som helst, men vi måste ha er långt bort härifrån; innan de komma: — Men hur vet ni detta? Hvad kommer er att tro det — -Det man är er på spåren? Jag vill säga er det i största hast. Då jag kom till diligensslationen för att göra i ordning litet på förhand till resan; påträffade jag helt oförmodadt den der karlen, som satt på diligenstaket samma gång fröken kom till London. — Herr Merediths betjent! — Alldeles. Jag skulle haft god lust att språka litet vid honom om vårt sista möte; men mannen kom fram till mig och bad om ursäkt. Sedan bjöd han mig på grogg, och efter mycket pratande började han slutligen tala om er. Sedermera infann sig herr Meredith och sade alt han, för er skull, skulle blifva mig synnerligen tacksam; om jag kunde bjelpa bonom att återfinna er; ty han var er fästman, och ni skulle blifva synnerligen glad att få träffa honom: — Den falske bedragaren! utropade jag höfvigt. — Men kanhända det var en vän till fröken; sade Mary. — Möjligt, Polly; och om så är; vet nog fröxen hvar hon kau träffa honois, om hon vill. Men nu hafva vi icke ett ögonblick att förlora, ty herr Meredith kan vara här när som helst. — Nå väl; då skall han få det nöjet att