Dagens Nyheter – 5 november 1867, sida 3

hon visste nästan ingenting mer än att jag var ensam och öfvergifven och ur stånd att kuana afgifva någon förklaring öfver hvad som drifvit mig bort ifrån mitt eget hem. . Slutligen funno vi, efter en lång och mödosam vandring genom Londons irrvägar; i ett aflägset qvarter på en tråag och smutsig gata hvad vi sökte. På en kusknut läste vi uti det svaga lyktskenet ett tillkännagifvande; att rum der funnozs att hyra. — Se här är rummet, sade värdinnan, en reslig qvinna, med grof röst; i det hon införde oss i ett stort, till hälften möbleradt rum; fyra trappor upp; hvilket såg allt utom inbjudande ut — det skulle nästan kunna passa för en drottniog. Men åt hvem är det jag hyr ut det? Mitt hus: är ej något vanligt, der man inhyser hvad folk som helst; jag tål ej barn; Ar ni gilt? -Hvad lefver ni då af — har ni något arbete att försörja er med? — Ej för närvarande. Jeg är främling här; och det är ovisst bur länge jag kommer. att stanna. -— Hu! sade qvintan och mätte mig med en blick ifråu buivud vill fot. Hvem har ni som rekomrsendersr er? Jag förmodar att vi känner någon hör — jeg tycker icke om löst foik. (Forts.)