Dagens Nyheter – 5 november 1867, sida 3

åsigt; och utbristande i tårar utropade hn derföre. — Men hvart skall ni taga vägen? Hur skall ni kunna reda er på egen hand? — Det blir väl någon råd derför, och jag hoppas att det ej blir för långt ifrån er, ty då vet jag ej hur jag skall kunna fördraga skiljsmessan; — Ja, visst. Ack; John; måste hon verkligen lemna oss? Finnes då ingen annan utväg? — Nej; sade jag skyndsamt, ifrig att berepara John obehaget af att svara sin hustru. Om jag skall kunna undgå mina fienders efterspaningar, måste jag genast lemna er; innan de komma hit, ty om de få se mig; är jag förlorad. — Ack, gå då genast! Bry er icke om edra saker; dem skall jag sedan bära tiller: Skynda er! utropade Mary; som nu var lika ifrig att blifva af med mig, som hon förat varit enträgen att qvarhålla mig: Här är hatten; och kär är kappan: Jag skall följa med er — och du stannar bär, John, och tager emot de elaka menniskoraa; Skynda er; fröken — men hvad är dotta? Tystl O, hur förskräckt jag blef — det endast gick i herr de Coutances dörr. Siackars herre, så förvånad och ledsen han skall blifval Och annonsen sedan! Ack, fröken, hvad skall det blifva uf er! Fem miauter derefter stod jag åter utan ber; uader den stilla aftoshimmeln på Londons bullrande gator. Jag var nu likväl ej ensam, ty oredvid mig hade jag denua goda, ädla qvinna, som emovtagit mig; som om jag varit hennes bästa vän och icte en hjelpbehöfvande flykting; hvarom