mig den lyckan; den äran attsjunga en chanson för mig? — Mer än gerna. — Merveilleug! Denna röst vara en fortune för er! utropade berr de Coutance; då jag slutat en ballad, hvartill han utmärkt väl ackormpagnerat mig. Ni sjunger som le rosignol — näktergal! Jag vara förtjust af att höra er: — Jag önskar att också andra vore det; då kunde jag hoppas vinna anställning som lärarinna: — Ej vara rädd mera. Sjung endast — och ni skall se på annat! Nu jag gå genast med detta avertissement; och ni kunna lita på mina ord; mademoiselle; det skall blifva en stor lycka. Uppmuntrad af dessa ord ifrån en person; som synbarligen var en kompetent domare och uppriktig rådgifvare, var jag återstoden af dagen synnerligen glad och tog, så beslutsamt som jag kunde, mina tankar ifrån Ellerslie och dem som der voro mig så kära; äfvensom ifrån den; hr-rs bönfallande stämma beständigt ljöd i mina oron; Efter några timmar återkom herr de Coutance för att redogöra för sitt uppdrag, och när han inträdde med en lätt rodnad; som kom sig af den ifver hvarmed han uträttat sitt ärende, klädd i en ganska snygg ehuru något luggsliten rock, märkte jeg för första gången; huru fördelaktigt utseende han hade, hura fina och aristokratiska hans anletsdrag voro. Då jag på Bilerslig lefvat nästan alldeles afstävgd från allt umgänge, hade jag ej haft tillfälle att lörvärfva någon menniskokännedom; men så oerfaren jag än var, fanns det i herr de Coutanoes sätt och