Dagens Nyheter – 1 november 1867, sida 2

bringa hela vårt lif på landsvägen, äro nästan jemt i tillfälle att; om roan förstår begagna sina ögon och örov, se åtskilligt, som jag skall berätta er ea annan gång. Jag ber om förlåtelee, att jag står här och pratar bort tider; låt oss au bege oss af. — Stanna litet; jag har någontivg att säga er innan jag går, sade jag rodnande, någonting som kanhända kommer er att ändra åsigt om mig och äåtertaga ert vänliga anbud. Jag harlemnat mitt hem utan att någon visste derom, och det är för min säkerhet oundgängligt att jag ej blir upptäckt. — Jag gissade det; Ni tror väl icke att vi skulle vilja förråda er? Ni skall, med Guds bjelp, så småningom inse att det är bäst för er att vända om hem; men ni måtte väl ej tro att vi vilja röja er förr än ni af fri och egen vilja vill återvända? — Nej, utaf allt mitt hjerta förlitar jag mig på er och högaktar er ännu mera, sedan p uttalat ert ogillande af det steg jag tagit som jag, tyvärr, icke kan återtaga. M vet, att man skall uppbjuda alla Mö liga medel för att återfinna mig. Man a sna den väg jag tagit och fråga Postilir,geraa, på detta värdshus skall man troligen tet efter mig och använda alla möjliga widel för att upptäcka mig, och detta är desto säkrare som jag efter. mia ankomst hit sammanträffade med en person, som är nära bekant med min familj. Jag vet; att han skall berätta detta möte, och derföra fraktar jag att jag ej kan gå med er, emedan i eådant fall det vore mig omöjligt att undgå deras efterspaningar. — Ni här rätt; men hvad är nu att göra? A , men -en jog