Dagens Nyheter – 1 november 1867, sida 2

— Om vi vilja? Lita bara på oss! utropade John, som i dörren hört mina ord; Jag tackar er, fröken! Mary är ibland alldeles mol ensam; och om ni vill göra mig den stora tjensten och krya upp henne ibland, så att hon ej alldeles glömmer bort att skratta, så blefve jag er synnerligen tacksam. Men nu, då pi lofvat komma; hoppas jag att ni gör det genast; Det står en droska utanför, och det skall ej dröja länge ionan vi äro hemmr. Men ni vet att vi ej ha något fint rum att bjuda på; och om ni måhända väntar er stt få se sådana der små nätta kojor som bondfolket på landet bor u!i, med hvita väggar och trädgårdar; då blir ni lika lurad som Polly blef; då jag första gången ifrån hennes mors rosenbu:skar förde henne hit till London och satte henne i ett litet rum, som var ungefär hälften så stort som svärmors svinstia och föga mer inbjudande. Ni skulle ha sett hur kon starrbligade på mig! Jag trodde hon skulle ränna af hem igen. — Dumheter, John! Hur kan du tala om sådana der saker! Tro honom ej; fröken! Vårt rum är visserligen icke stort; men det är rent och ganska småtrefligt och -— — Det gör ingenting hvad det är eller icke är; Jeg skall känna mig alltför lycklig att befinna mig under ert tak och beskydd för att kunna tänka på något annat. — Rätt så! — så skall man taga saken! Jag visste nog att ni ej var högfärdig; redan innan jag sett er en halftimme. Akta blod är det aldrg; det kom jag underfand med den tid; jag var i tjenst: Det är endaet enfaldiga nerrar, som röa sig med sådant: Vi; som till