Dagens Nyheter – 1 november 1867, sida 1

och snäll gumma; som har bhjertat på rätte stället, och det är alltid villigt, äfven om tungan ibland skulle vara något trög. — Ack; gå inte; John, du kan tala mycket bättre än jag, gåinie! utropade den unga hustrun med bedjande stämma. . — Men det här är ju för löjligt, kära Mary! Oma du ej kan tala till fröken; bur vill da då ätt bon skall kanna uppfylla vår begäran? Blygsamhet, min gumma lilla, är ett och bondblyg: bet ett annat; tag derföre mod till dig och sjung ut, som det anstår en hederlig mans hustru; du gör dig fröken ej synnerligt förbunder, då du beter dig, gom om hon skrämt isjäl dig. — , John har rätt; sade Mary, sedan henne: man aflägsvat sig; jag. är bra bondöolyg; mer det kommer sig deraf att jag nästan he!s mit. Ål varit på landsbygden: — Så her jag ockeå; Jag är mera främmanda här, än ni någonsin kan blifva Derföre borde vi försöka att uppmautra hvarsodra, ehuru ni, som har er vänliga ms som tröstar er, blitvit lyckligare lottad än jag, som är slide es easam och behöfrer er bjalp för att finna ett aktningsvärdi hem; ifall: ni vill bjelpa mig dermed. — Det är just derföre vi kommit hit, sadhon. Alltsedan Jobn kom hem; bar han talat omer och. undrat, hvart. ni skulla icga vägen i desne förskräckligty stora. stad. Han. menar, att oi som blifvit uppfostrad som en fin dam, skulle hafva svårt att taga er fram här, och så tänkte vi. — det vill säga kan tänkte, att ni måhända, tilla ni buarit fönka litet för er ob, igrättit er. beqvämnin skulle vifg hälla Ullgodo med ett rem hos os Vi veta mtr