Dagens Nyheter – 1 november 1867, sida 1

ett litet ärende tillsammans; och som jeg reser tidigt i morgon, så stego vi in. — Jag är mycket glad att återse er; mycket glad. — Nej? Då har ni väl bexutat er för att följa mitt råd och återvända her, sade han, i det hans ansigte strålade at glädje. — Nej, det står verkligen ej i min förmåga att göra det; jag måste stanna här: — Hvar tänker ni då bo? — om jag får vsra så näsvis och fråga. — Jeg vot icke: Jag känner ju icke till en enda gata i London och skulle bliiva er synnerligen förbunden, om ni ville bjelpa mig att fiuna exa lämplig bostad, — Det är just derföre vi kommit hit: Mena Mosry kan bäst framföra sitt ärevde sjolf. Kom fram; min guwmal — Nej, nej, Johp, sade hon, rodasnde och tsparde några steg tillbaka, tala du sillfröken! Gud förlåte mig, en sådan here du är! utropades pöstiljonen. Om du är så rädd för fröken in, hur skall det då gå, när du ej har mig at kryps bakom ryggen på? — Jag tror icke, att oi skulle vara stygg för mig, om ni visste huru väl jag behöfver en vän och huru tecksam jag skulle vars er för edra upplysningar, sade jag, i det jag närmade mig den rädda qvionan, sow, synbarligen född och uppfostrad på landsbygden; var ännu mindre van än jag att se frömmande. persoser. — Se så, Polly, tala du bara som ditt lilla hjerta förestafvar dig; jag går under tiden ut och ser efter misa paketer. Ni täckes ursäkta hkertner Hlyghet fröken; nea hön är i sla fall; ekuro jeg målad ej borde säga det, 6u rdr