Dagens Nyheter – 31 oktober 1867, sida 3

M— — —LLL ———..:!——— — oc 7 TT ETTEESERSARIGSSTURPIRIRESERNSE a RR SNRERNRNNR NaN ERNER RAA vittrar om ena sollats nörgåogenhet och sjelt förtroende, men ett språk, som under vavliga försårnuden -kulle vara oförlåtligt, bliver, vid ett ådsnt tilliälle som deits, icke allenast ursäktligt utan äfven berättigadt. E:t ögonblick derefter stod jag, med kinder hvilka bans afskedskelsning färgat rosenröda, ensam qvar i rummet. Men ack; huru förändrad! Ej glad och lycklig, såsom en flieka borde vara, då hon för första gången ifrån den älskades läppar hör dessa lyckliggörande ord, som i hennes ögon förvandla hela jorden till ett paradis, utan dyster och sorgsen, såsom dessa arma själar, för hvilka jorden ej eger minsta behag, och som endast i grafvens natt se sin s örsta lycka. Under andra förbållanden; hvilken ljus framtid skulle j dessa ord, som jag nyss hört och som kommo mitt hjertas känsligaste strängar att vibrera, hafva erbjudit mig. Hvilken lyck. lig och aktningsbjudande fristad skulle jag ej i major Sommeriets hem kefva funnit mot tyrann och olyckal Nu måste jag icke alle.ast atslå bans anbud utan äfven fly gen älskade, begrafva mig i någon så aflägsen vrå af verl den, att bru aldiig skule kunna återfinna mig — oo, förekräckliga hopp! Jag mäste hoppas att han skulle förgäta mig! Forts.)