Sommerset, min ställving ör nu mycket förän: drad, sedan ri sist träffade mig. — Må vars; den kan i alla fall cj vara sämre än åran då var. Men om så är, beböfl ver i i ännu högre grad körlek och omvårdnad. Det är er sjull, ej er ställvivg, som jex vill vinna. Säg endast ett ni vill älska mig, att jaz får tola med herr Cunuinghbam, och — — Omöjligt, omöjligt! wtropade jag häftigt. Jag bar lcronat min mor, Fulle, mitt hem —allt! Jag skal! aldrig mera återse dem. -— Hel! men hvad bar då bändt? Ack, dyra; älskade Isabella, baf förtro:tuda för mig! Säg hvad som inträffat, eller om ni ej vili det, gif mig endast rättighet att beskydda er och jog vill ej fordra meral — Jag kan icke! Aunu ex gång ber jag er lemna mig och, om möjligt är, glömma aw pi sett mig. — Huru? Ack, Isabella, och detia kan vara ert allvar? Jag måste, jag vill veta allt. I annat fall skoll jag uppsöka terr Cunpisgbam ech tvinga honom att afgifva en förklaring. — Gör det, svarade jag sorgsen, om ni känner att hvad ni nysa försäksst mig kan tillåta ett sådant bavudlingssätt, och om pi vill ed ännu en svårighet öka antalet al dem som re: dan omgilva mig och derigenom hjelpa mina fierder; men ivnan ni huonit återvända, är jag försvuaneu. Några minuters tystnad inträdde. Major Sommerset stod nedslagen framför mig, under det att jag, oförmögen att lyfta mina ögog och möta deu lågands biick, som jag kände hvilade på mig, stödde mig mot soffan. När slutligen allt var så tyst, avt jag tyckte