— Ingeatirg, ingentiog; mena jag kan icke — fråga mig icke —jag kan ej afgitvs någon förklsring. -— Ni anser, att jag ej har någon rättighet till erv förtroende, och det är sannt — jug bar ej heller på deta brutsie sätt tänkt till tvinga mig det; mea om ut endast visste — om jag vågade — ack, Isobella! utropade han, häftigt afbrytarde sig sju! — kan det vara möjligt att ui rj gissat min bemlighet, att ni. ej vet huru böpt och innerligt Jsg älskar er? Från första ögonblicket jeg genom andras ogrannlagenhet fördes i er närhet, oå jag med erubbligt tålamod vakade vid er broders sjuksäng, sökande trösta, uppmurtra och roa hovom, under det ni utstod beständiga pröfoingar och försakelser, var mitt bjerta ert, och deas Hjufvaste ärelystnad att vinna ert bifall. Kan det vara möjligt att ni j mörkt detta? O, tala då; Isabella -— blott ett enda ord! Men det var mig omöjligt; soitt bufvud var förvirradt, rutomet denrade omkring, jag hörde ingenting och skulle hafva svimmat, om icke major Sommerset, varseblifvande den dödliga blekbeten, som spred sig öfver wilt ansigte, fartat wig om lifvet i samma ögonblick jag var nära att ejunka till golfvet och burit mig till den bårda soffan samt med tillbjelp af vat ten och frisk luft återkallat mitt medvetande. Måsga minute: förgingo, innan raina omtöeknade sinnen vunnit vog klarhet att fatta menaingen af hevs passionerade ord, men då jag insåg den, uppsteg jag, eburu de kommo mitt bjerta att spritta till af glädie, och sade, försökande vira så lugn sow möjligt: — Jag får lywena till edra ord, major