— Fråga mig iete. Vill vi endast göra mig den största tjerst den ena menniskan ken bevisa den andra, så glöm att pi träffat mig. ooo Omöjligt! Jag kunds lika väl glömms min egen tilivaro. oo Men ni måste, det är nödvändigt. ooo Omöjligt, dyraste fröken! Ni begär hvad som ej etår i min makt att bavilja, så vida jag ej kunde förvandias till en sten. Men hvarför skall ni inbitla er att det är nödvävdigt? Förlåt mig. men vi är sjuk — någontiog har inträffat, fort!or han ängsligt, seende att min kind blekaade, Får jeg ej eta dei? Säg mig, ack, säg mig om jag ej på något sät kan tjena er? — Nej, mumlade jag med låg röst, ty min rörelso var nära att beröfva mig all sjelfbeherrskaing, och sjil och kropp, båda lika utmattade, påyrkade bvila. Ni torde ursäkta mig, fortfor jeg med svag och klagande stämma, mvu jag såge helst att jag blef ensam. -— Jez fan ej lemun ee i detta tillstånd. Ni är ganska sjuk, medtagen at jag vet cj hvilka olyckor. Och detta usla ru; man borde väl åtminstone hafva gifvit er ext, der ni konnat få vara ostörd, utropade han och sprang till klocksträngen. — Nej, ring icke; jag befianer mig här genom eget val och vill ej — jag ber er, ring icke Cbärmed störtade jag fram tör att afbålla honom ifrån hans föresats) — drag ej folkets uppmärksambet på mig! — Hvarföre då? Hvad betyder detta hemlighetsfulla uppföravde? Nej, frökes, rygga ej utlbaka! Hvad har jog gjort att vi skall så misstro mig?