SLÄGTFEJDEN ELLER EN ARFTAGERSKAS SJELF-BIDGRAFI. (Forts. från föreg. JF.) — Åh, stället är ganska bra — åtminstone j sämre än något annat at denna sortens värdsbug, svarade jag vårdslöst, ehuru jag kände mig i högata grad besvärad af mötet med majoren. — Ni befiaver er icke vä!, utropade han oroligt :och med deltagande stämma. — Jo; jag tackar — nej, icke rätt väl — godnatt — jag vill ej längre uppehålla er, stammade jag förvirrad och försökte öppna dörren. — Jag bar viset icke brädtom och vet inzentiog som drifver mig bort börifrån, såvida icke, tillade han med Jägre röst, jag har varit. nog olycklig att förtörna er, och ni derföre vill att jag skall aflägsna mig. — Nej, visst icke; men — — Men hvad då? frågade hav; då jag tvärstannade; om jag ej missbagat er, tår jag ej qvarstanna och träffa herr Cunningham eller er moder? — Dos äro ej här: — Då kan det aldrig stå rätt tilll Ni har väl ej, utropade han oroligt, blifrit — — Nej, nej, svarade jeg genast; under det blodet rusads uppåt mitt ansigte, ty jag förstod den blick han kastade på mina sammanknäppta och darrande händer. Nej, så illa står det ej till. — Gud vere lof! Men hvad för er då hit till en sådan plats och en så aflägsen stvadsåst?