Dagens Nyheter – 30 oktober 1867, sida 3

man, som under närvaraude förhållandena hiralen syntes hafva fört i min väg. Ehuru jeg insåg och kände detta, hyste jag, sårom så många andra uoga oerfarna naturer, en viss fruktan att följa mitt hjertas röst. Jag önskade så innerligt bedja denne man vara mig bebjelplig att finna ett säkert och ärbart bem, ett ställe der jag ostörd kunde vistas, tills jag lyckats vinua någon anställning; men jag vågade icke. Deföre utsträckande min hand till afeked utan att erbjuda :horom vågra drickspenningar (ty dertill kunde jag j förvoå mig) bjöd jag en verklig vän förval och gjorde mig sjelf genom eget val lika ensam som tillförene. Jag var ru mera öfvergifven än någonsin förut, ty äfven under miva sorgligaste stunder omges jeg af, om ej lefvande — likväl förtrogna Jöremål, då dereroot nu hvarje anvsigte, vägg och ljud var mig främmande. Och så satt jag der, bekymmerslös om hvad som tilldrog vig ikring mig. Till en början var jag nära att duka vader för denna känsla af ofvergifvenbet; men plötsligen påkom mig ett bältigt, otygladt begär att slita mig lös ifrån detta overksamma tillstånd, att. kasta mig ut i det bullrande verldahvimist och skepa mix ett eget hem. Jag hade ju helea och krafter samt litet penningar och hade åtvjutit en god uppfostran. Jag ville uppsöka någon välvillig och ädelmodig person af mitt eget kön, anförtro mig åt henne; begära tenpea råd och sålunda vinna förtrosnde och framgång ibland mina medmenniskor. Förträffiiga plan, så många gånger förut appkastad af oerfarna, förtroendefulla unga sinnen, men hvilken öndist siknade ett för att utfalla