Dagens Nyheter – 30 oktober 1867, sida 2

honom mot väggen, i det kan bad honom prisa sig lycklig, att han ej hade tid att bryta af halsen på honom, Uti den allmänna villervallan gaf ingen akt på denna händelse, och betjenter, som ej vå:gade vara sin husbondes kallelse ohörsam, smög sig bort, sedan: han likväl föret; aktande sig att komma mig. för nära; med en ed mumlat emellan: tänderna: — Jag kännercer,och så sannt jag lefver, skolen I båda få ångra detta. Hans första ord jagade blodet ifrån mina kinder, men då jsg genast derefter insåg att ban, endast yttrar dessa ord på en slump; så lognade jag mig. Det var klart, att han trodde mig tillhöra samia eamhällsklass som ban sjölf och. postiljonen, och ehuru dennuajbsnps förmodan var föga smickrande för rin fåfävga, så vår dem åtminstone synnerligen Tugnande för min fruktan; Annu befarade jag avt sammanträffa med herr Meredith, som jag var öfvertygad om skulle hafva igenkänt mig: Jag qvarstånnpads derföre i-hörnet; der postiljonen ställt mig, tills omsider gården blef tom och en uppasserska kom, som. förmodligen tog mig för en landiflicka; : som; för första gången på besök i London, kände sig förvirrad. Hon bad mig, derföre helt vänligt stiga in på värdshuset och afvakta mina vänner, ifall de ej redan infunnit sig. — Ni behöfver ej vara rädd att de j finna er, både hon vänligt, ty de skola helt säkert komma in och fråga efter er. Diligensen har kotswit tidigare än vanligt, och derföre hafva edra vänner äknö ej infonnit sig: oo Jag tackar er, svarade jag; tacksam för hennäs vänlighet mot mig, jag blir er förtun