Dagens Nyheter – 30 oktober 1867, sida 2

som naturligtvis ej kunde förmods att någontiog annat 0 opassligtet föranledde min tystnad, var nära att framkalla den af mig befarade katastrofen; i det han, i samma ögonblick Meredith ånyo vände sig till bejjenten, envist fortsatte siar frågor och erbjöd mig sin bjelp. Faran inskränkte sig likväl endast till en forskande bliek på mig ifrån herr Meredith, hvilkens uppmärksamhet väcktes af postiljonens sätt, och han kastade sedan två gånger tillbaka på mig siuva ögon, alldeles eom om han igenkänt ågon hos mig egendomlig rörelse: Betjenten roade sig med att gäckas med min tillbakadragenhet och postiljonens förekommande vänlighet, men hans qvickheter besvarades af min beskyddare med ett afinäsande svar, som endast ökade manneus oförskärmdhet och gjorde mig helt ängslig, då jag befarade, att man i sista ögonblicket skulle fortfara att uppmärksamma nig, hvarigenom mitt inkognito skulle, om ej-sildeles förrådas, åtminstone löpa fara: Slutligen, när min belägenhet blifvit i högsta grad obehaglig; rullade diligensen in på Holbörns sästgifvsaregård, och så tillvida var mix resa öfverstånden. Men ännu återstod mig en obehaglighet: Betjenten; som blifvit uppretad öfver den välförtjenta lexa Han fått af min beskyddare, passade på tillfället, då han tyckte att postiljonen var sysselsatt på annat håll, och fattade mig om lifvet earat ville lyfta upp min slöja. Jag höll lyckligtvis min hand hårdt om dens samma; och hans oförskämdhet blef: sålunda gäckad. Min beskyddare, som betjenaten tagit för en annan än han var, kom mig i rättan tid; till Bjelp, fattade den sthokären ikrugen; kastade