Dagens Nyheter – 29 oktober 1867, sida 3

stor makt utöfva allvar och rediighet — hafva följt postiljonens råd och begitvit mig till någon annan ort, omjag: kunwat. det. Men jag kunde icke; För ögonblicket åtminstone hade jag ingen annan utväg än att forteätta min färd, ty jag visste mer än väl, att man åt alla. håll efterspanade mig: Min enda röddning. låg uti en fortsatt och späbb flykt. På Londons bullfande, och labyrinthlika gator skulle det ej blifva svårt att fiona ett säkert. gömställe; och en gång der, skulle slumpen få sfgöra hvad jag sedan borde taga mig till. Då jag med mig sjelf var ense härom, fögo mina tankar tili Ellerslie för att sedan lemna det och uppsöka Fulke och min moder, hvilka nu voro mig. tusen gånger kärare än förr. detta ögonblick, dåmin själ trängtade-efter ömhet och tröst, glömde:jsg hvad jag i mio mor ders sätt hittills fannit främmande och likgiltizt: Jeg visste att Hom i öjupet af sin själ älskade mig och att hon skulle, ifelljag.nu kunnat kasta mig i hennes armar, öfverhöljt mig med en möders ljufva kyssar. Och Fölke — min själs älskling -— hvad skulle jag ej velst gifva för att ännu en gåog få se och omfamna honom! ere : t : O, hvad skulla de, när min flykt för dem blifvit bekant, tänka och könvva? Öfvertygade om att jag ej kunnat begå någon låg handling, med hvilken : oro skulle de ej vänta.att jag skulle uppsöka demiDå dagsefter dag: förgick utan att medföra rågon underrättelse ifrån mig, skulle de elutligencintagas af tvilvel och miss tröstan samt slutligen fördöma ME ETT Dennoa tanke ver näta så beröfva mig för ständet: eo len RR