Dagens Nyheter – 29 oktober 1867, sida 2

Solen bade emellertid gått upp, och på nattens tystnad följde däigena buller och sorl. Arbetarne, som gingo till dagens värf, betraktade mwig nyfiket der jag satt vid vägeno, och jag insåg aut jag, för att undfly alla spaningar efter mig, måste oförtöfradt fortsätta min vandring. Jag steg derföre upp och vandrade vägen framåt, Jag visste ej hvart den förde, men det gjorde mig detsamma, då mitt mål endast var att fly så lingt bort som möjligt ifrån Eftlerslie. Ea eller två mil ifrån London, uppbanns jag af en diligens; jag anböll densamma och blef upptagen på dess tak, ty betjentgossen ansåg, efter en blick på min anspråkslösa drägt och knytet i min hand, att min plånbok ej medgat mig att taga plats inuti; en förmodan, hvarför jag var hohom synnerligen tacksam; då jag kände at frisk luft för mig var ett oundgängligt behof. Vagnen rullade raskt framåt. Den friska morgonvinden, känslan ef att vara fri och den aögenäma färden förjagade för en stund medvetandet af hvad jag lidit och vidare hade att utstå och kom mig att, likt ett sorgfritt barn, njuta af resan. En eller två gånger staunade diligensen, så att passagerarne fiugo tillfälie att intaga några förfriskoingar, och på uppmanitg af postiljonen; som var mycket vänlig och uppmärksam, lät jag, för att ej behöfva lemna min piats, bära ut några skorpor till mig. — Ni är ej van vid att resa? gade han till mig, då han efter sista stöten i sitt horn intagit sib plats. —— Nej; det är första gången jag reser ull Löndön.