Dagens Nyheter – 26 oktober 1867, sida 3

underhåller förbindelse med skälmar och kringstrykande tjufvar. — Jag underhåller ingen bekantskap med dem, mea i daz på eftermiddagen påträffade fröken Neville och jag henne, och hon tvingade mig att släppa en af sina bytingar; som jag öfverraskade; då han knep en hare; — Tvingade! sade herr Cunningham föraktfullt; piskade hon då upp er? — Nej; svarade Perka rodnande. Jag är, torde ni veta, ej rädd för dödliga menniskor, men med hexor vill jag ej hafva något att göra; ty hvar och en vet, att svarta Madges arm och öga förlamar hyad bon vill: Jag vet ej hvad anledning hon haft att göra fröken Neville; gom var så mild mot henne; något ondt. — Ha! Var hon nog förmäten att antasta min stjufdotter? Talade de vid hvarandra? — Ej så länge jag var närvarande; ehuru hon sade någonting heislighetsfullt om gössen; och jag tillstår öppet, att jag efter hennes ankomet ej hörde synnerligen på hvad som sades: — Var ni rädd då? I sanning en vacker bekännelse af en skogvaktare! Och ni kunde lerana fröken Neville i hennes klor? — Hon skickade bort mig, svarade -Perks häftigt. Och hvem skulle dessutom kunna tro; att hon skulle göra en person; hvilken hon tycktes vara så god vän med; något ondt; i synnerhet som det ej Var första gången de träffades? — Verkligen! Jag visste icke; att någon af min familj beskyddade sådana uslingar. Det är en illa använd bermhertighet, ty de äro jordens mest förpestade; löguaktiga slägte; och