Dagens Nyheter – 26 oktober 1867, sida 3

Att jag sökte protestera mot hvad som pågick omkring mig, tjenade till ingenting. Hvarje rörelse af mig bevakades och ansågs såsom hysterisk; ville jag tale, aflbröts jag genast, under det att de omkringstående beklagade min olycka. — Stackars fröken! sade hushållerskan med denna hviskande men eå väl hörbara röst, som jag aldrig kan fördrage: Jag visste väl det; jeg — frisk i deg och kanhända borta i morgon; Det var i alla fall väl att herr Canningham kom hem; -— Den snälla fröken; snyftade en annan; är det ej farligt! — just nu, då hon skulle gifta sig — Herre Gud! I högsta grad uppretad öfver detta gyckelspel, hvars effekt herr Cuntingbam genom suckar och axelrycknibgar sökte höja; och medveten om; att jag, med drypande hår och ett vått ansigte; hvarifrån helt säkert tillfölje af öfversköljningen all färg försvonnit; gjorde en högst ömklig figur, försökte jag ännu en gång att tala till mitt försvar; men första försöket ådagalade det onyttiga häraf och de kringståendes beslut att anse mig allvarligt sjuk; Jag fana mig derföre uti mitt öde och tillät, att man åter lade mig ned på soffan, sarat försökte att med tålamod afvakta slutet; Men detta lät vänta på sig, ty alla voro vi — tjenstfolket och jag sjelf ——endast marionetter på scenen; trådarne fördes af skickliga och vana händer. Fem minuter; hvaruwuider jag lyssnade till samtalet; öfvertygade mig, att herr Cunningham ville förmå tjenstfolket att tro; ej allenast att jag var betänkligt sjuk; utan äfven att en kris förestod: