Dagens Nyheter – 26 oktober 1867, sida 2

— Det var ledsamt; ty det skulle ha stärkt er? jag hoppas att det finns qvar. — Jag vet inte. Jag såg i dag karaffinen i bibliotheket. — Då vill jag gå efter den. Jag tycker mycket om detta vin; och då jag ej Har synnerligen mycket gvar deraf, så vore det skada; om Danby behöll det för egen räkning. Tagande ett ljus; lemnade herr Cunningham rummet, men återkom efter några minuter; sägande: — Jag finner det nu ej underligt; att vinet ej smakade er; jag måtte hafva begått ett misstag och i brådekan tagit felt på ankare; Jag är glad att ni ej drack det; låt mig slå iåt er et glas af det här; det skall bjelpa upp färgen på edra likbleka kindder. —: Nej, jag tackar; jag mår mycket bra. — Omöjligt, med en sådan hy! Jag befarar; att ert skenbara tillfrisknande gått för fort att vi skulle kunna tro derpå, fortfor min stjuffader; som alltjemt till min stora förtret; under det bordet dukades, sysslade omkring soffan. Min Gud; hon dånar — vatten, vatten! Innan jag kunde freda mig sjelf eller göra någon invändning; ryckte herr Cunniogham ifrån det i närheten stående bordet ett glas vatten; som han kastade i ansigtet på mig; Under det betjenten sprang efter hjelp påtvingades mig en luktflacka, hvars starka lukt nästan qväfde min andedrägt; som först etter några minuter återtog sin vanliga gång; hvilket; då det inträffade just i samma ögonblick tjenstfolket rusade in; bidrog att i hög grad förskräcka och inbilla dem; att jag verkligen var så sjuk som herr Cunningham försäkrade.