Dagens Nyheter – 26 oktober 1867, sida 2

— Åh! herr Cunningham är verkligen utgången; så besynnerlig ban kan vara! Inte behöfde han springa undan mig, då jag endast ville, att han skulle bestämma en dag för att äta middag på Hatton. För den bändelze han skulle glömma att göra det, har jag skrifvit denna lilla biljett; hvilken ni måhända är så god och lemnar honom, ifall ban skulle återvända; innan jag är tillbaka Annu en gång; farväll Annu en gång gick han sin väg, lemnande mig ensam, ej lycklig och glad, som jag var förut; utan nedstämd och beklämd, ett rof för denna ängslande fruktan; denna oförklarliga känsla af en annalkande olycka; och mot hrilken det är fruktlöst att kämpa. Nyfiket blickade jag med bäfvan på den lilla förseglade biljetten; hvari jag kände att någonting för mig olyckebringande stod skrifvet: Uuder det jag enligt min vana; för att söka lugna mig; gick upp och ned i rummet; inträdde hr Cunningham och tog, då han varseblef brefvet; detsamma och läcgte innehållet. Som han stod under ljuskronan; kunde jag ifrån det mörka hörn af salongen; der jag satt, märka den plötsliga fö ändring, hans ansigte undergick. Het, fraktan och girighet vasställde de vackra anletsdragen: Med dessa sinnesrörelser kömpade samvetsförebråelser och medlidande; men blefvo snart tillintetgjorda af sina mäktiga fiender. I hvilken förconlig sinnesstämning han än lemnrat rummet; och huru övälkommet detta bref med dess befallande stil än var; så var det klart att han måste lyda, — Nå, Isabella; sade han efter en stund,