Dagens Nyheter – 25 oktober 1867, sida 2

— Jag förmodar; att de ej skola lida för hvad de ej gjort; svarade jag: — Tack; fröken; sade i detsamma en allvarsam röst bredvid mig; ni har vedergällt mig: Det var min gamla bekanta; ziguenarqvinnan; som nu kom närmare och läggande sin hand på skogvaktarens bröst; utropade: — Tillbaka; hund! Bör blott med ett enda finger vid gossen; och du skall önska att din arm varit förvissnad: — Madge; utropade karlen förskräckt; — Ja, Madge; svarta Madge! Hvad är det som hindrar, att jag nu gör skäl för det namn, du gifvit mig, och förlamar dig, der du står? Bort med dig; innan jag frestas att begagna mig af min magt; men helsa honom; som du kallar din herre; att svarta Madge är i hans närhet! Och du gosse; fort tillbaka till tälten! På ögonblicket lydde skogvaktaren och gossen hennes befallning; och nu sade hon till mig: — Tack för att ni försvarat vår förkastade stam! Förlita er på vår tacksamhet; och när ni behöfver en ziguenares mod och list; så kom ihåg oss, och vår hjelp skall ej svika er; Oeh nu farväl! Ert öde skall snart afgöras; var modig; oeh såvida ej min konst för första gången bedrager mig; skall ni segra. I dag; och i morgon skall jag vara er när och akta på trädet; men sedan drager jag åt rorden. Under tiden stannar gossen qvar vid tälten; och ni skall ju beskydda honom? Vill ni åtaga er det? — Hvem är då denne gosse? — Läs i den mannens ansigte; som ni först träffar af alla män; och svara er sjelf: Med dessa ord försvann hon: — sen —