Dagens Nyheter – 24 oktober 1867, sida 3

af högljudda röster och igenkände uti en af! dem skogvaktarens. Då jag hann fram till stället, såg jag em man hålla en synnerligen vacker gosse i kragen; under det att ett koppel hundar stod och nosade på en död hare vid hans fötter: Gossen betraktade med af vrede gnistrande ögon skogvaktaren och sökte frigöra sig ifrån hans hand; men då hans bemödanden ej lyckades; stampade har ursinnigt i marken och ropade: — Jag har icke satt någon snara för haren; säger jag; släpp mig, eller det skall kosta er dyrt! — Skall det? sade mannen hånskrattande; det var mig en djerf sälle; men vi skola nog få dig spak? kom genast med till herr Cunningham! — Jag vill icke! Jag går ej ur fläcken: —-Då får jag vällof att bära dig; egensinniga byting: Vid denna hotelse blef gossens raseri förfärligt; hans stora ögon sprutade eld; ådrorna på hans händer och tinningar syates vilja brista, under det att de små fint formade näsborrarne vidgades. Efter fåfönga försök att slippa lös; började han slutligen sparka skogvaktaren: — Håhå, din junket! utropade nu denne vred; iei Lejon och håll honom, medan jag skaffar ett rep: I detsamma framrusade hunden och skulle hafva kastat sig öfver gossen, om jag ej ögonblickligt utropat: — Stilla; Lejon, stilla! Kalla huaden tillhaka. Perks!