Dagens Nyheter – 24 oktober 1867, sida 3

BIEN ROA NORA TOR SNR NE AROR BAL URENTTR SAASASA (URL ARE ER NANA AAA ANA AAA stin RA — Hallå! hvem der? — Ni, fröken Neville! utropade mannen. — Ja, ja! Men hvad står ni i begrepp att göra? Släpp honom; Lejon; ropade jag och fattade i halsbandet på hunden, gom redan fattat tag i gossens kläder; under det att denne stod liksom förstenad och med yttersta förvåning betraktade mig: — Nej, fröken; sade skogvaktaren; ni torde vara god och ej lägga er ut för honom. Pojken är den värsta villebrådstjuf i hela trakten; har alltid lyckats undkomma mig, men nu fick jag vid ladan i skogen honom fast; håll fast den skälmen dugtigt! Lejon skall ej göra honom illa, fröken om han är stilla; men i annat fall — Ett ondskefullt morrande läte ifrån hunden afbröt honom, och ännu en gång gnistrade gossens ögon af vrede, då han utropade: — Jag har ej satt någon snara för haren; och om jeg hade gjort det; så nekade jag ej derför: — Jag tror er; svarade jag; ögonblickligt vunnen af gossens frimodiga svar, i hvars an sigte det fanns någonting, som märkvärdigt erinrade om anletsdrag, hvilka, eburu jag ej kunde påminna mig hvem de tillhörde, likväl föreföllo mig tillhöra någon nära och dyrbar person. Han är ingen villebråds tjuf, Perkö; Låt honom gå! — Omöjligt; fröken Neville; jag skulle för: lora min plats, om herr Cunningham fick veta det. — Det skall ni icke; jag vill taga det på mitt ansvar: — Jag kan ej, fröken; ofoget måste en gång stäfjas. (Ravrte NY